Instagram

Nu kör vi

SLUTA SKYLL PÅ DIN ADHD!. Ryter ofta Katrin till mig. Jag tror att man väldigt gärna vill försöka vara positivt inställd till sin diagnos som en härlig superkraft. Men ibland känner jag mig som en av robotarna i Westworld. Dom som är så välgjorda och sofistikerade att dom tror att dom är människor. Jag har alltid varit gränslös som person och gjort mycket dumma saker i mitt liv. Min hjärna har inte alltid förstått eller reflekterar över konsekvenserna i mitt ibland impulsiva beteende. Jag kan förstå ur ett intellektuellt perspektiv att jag är en person som är tidsoptimistisk och ofta kommer i sista sekund. Men jag kan inte förstå varför jag är sen. För jag vill inte vara sen. Jag vill inte göra någon besviken. Jag vill så innerligt gärna fatta bra och genomtänkta beslut. Men lik förbannat så blir det fel. Jag kan inte identifiera som en misslyckad peson. För jag försöker ju så hårt och ändå blir det fel. Man blir ibland så dränerad på energi för man försöker och kämpar. Jag tycker det har blivit jobbigare med åldern. När man mognar och blir mer insiktsfull och vuxen. Så blir det mycket jobbigare för hjärnan att hela tiden gå på högvarv. Och det blir också jobbigare att hela tiden ta konsekvenserna av ibland inte helt genomtänkta beslut. När jag var yngre och inte hade barn så brydde jag mig inte lika mycket. ADHD är som en förbannelse och många skrev att dom kände igen sig i min förra text. Problemen började tidigt. När jag var liten grabb satte jag mig med skolböckerna och tänkte. Nu ska jag studera. Utbilda mig och göra min pappa stolt. Men sen en minut senare så pillade jag på något och inte ett ord hade fastnat på hjärnan. Det fäster inte och man känner sig som en dum robot som är lite fel programmerad utan att förstå själv vad som är fel. Jag skyller inte på min ADHD men jag tror att den kan vara en förklaring till många jobbiga situationer som uppstår för oss som kämpar med diagnosen. Tack för all er kärlek i mitt förra inlägg ️

SLUTA SKYLL PÅ DIN ADHD!. Ryter ofta Katrin till mig. Jag tror att man väldigt gärna vill försöka vara positivt inställd till sin diagnos som en härlig superkraft. Men ibland känner jag mig som en av robotarna i Westworld. Dom som är så välgjorda och sofistikerade att dom tror att dom är människor. Jag har alltid varit gränslös som person och gjort mycket dumma saker i mitt liv. Min hjärna har inte alltid förstått eller reflekterar över konsekvenserna i mitt ibland impulsiva beteende. Jag kan förstå ur ett intellektuellt perspektiv att jag är en person som är tidsoptimistisk och ofta kommer i sista sekund. Men jag kan inte förstå varför jag är sen. För jag vill inte vara sen. Jag vill inte göra någon besviken. Jag vill så innerligt gärna fatta bra och genomtänkta beslut. Men lik förbannat så blir det fel. Jag kan inte identifiera som en misslyckad peson. För jag försöker ju så hårt och ändå blir det fel. Man blir ibland så dränerad på energi för man försöker och kämpar. Jag tycker det har blivit jobbigare med åldern. När man mognar och blir mer insiktsfull och vuxen. Så blir det mycket jobbigare för hjärnan att hela tiden gå på högvarv. Och det blir också jobbigare att hela tiden ta konsekvenserna av ibland inte helt genomtänkta beslut. När jag var yngre och inte hade barn så brydde jag mig inte lika mycket. ADHD är som en förbannelse och många skrev att dom kände igen sig i min förra text. Problemen började tidigt. När jag var liten grabb satte jag mig med skolböckerna och tänkte. Nu ska jag studera. Utbilda mig och göra min pappa stolt. Men sen en minut senare så pillade jag på något och inte ett ord hade fastnat på hjärnan. Det fäster inte och man känner sig som en dum robot som är lite fel programmerad utan att förstå själv vad som är fel. Jag skyller inte på min ADHD men jag tror att den kan vara en förklaring till många jobbiga situationer som uppstår för oss som kämpar med diagnosen. Tack för all er kärlek i mitt förra inlägg ️

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply